Norrländska Korrespondenten – 30 april 1859, sida 2

ifrigt deremot och yrkade endast på att få sjelf tilltala honom. Deruti lyckades ban äfven något sednare på aftonen, då den främmande sjelfmant hade nolkfots honom i en dörr. Henrik trodde detta tillfälle wara tiealigt att begära en förs klaring. RNi har förolämpat mig, min berre, fade Henrik häftigt, ody jag skall weta, att i sinom tid fordra reparation. Den skall lemnas er, swarade från. lingen med liknöjdbet, odm blifwe erice ras död slutet på wår strid. eVare det fagdn! utropade Henrik Jag önskar blott fänna, med bwem jag skall gå att strida på lif och död. Säg mig äfwen orsaken till ert hat och ert förolämpande. Jag påminner mig aldrig förr ha fett ert ansigte. RNRi har rätt; det är första gången i mår lefnad, jom wi kommit i hmwarane drag wåg, det år dock ide första gången, fom jag i tankarna talt med Emilia : 3 förförare. uFörmätne! hwem år ni? utropade Henrik häftigt, och grep eften den fråms mandes arm,