Norrländska Korrespondenten – 30 april 1859, sida 2

en främling och begärde ordet. Hans stämma war lugn, men kraftig, och med ögonen fästade vå Henrik, föreföll han alla, genast wid föra anblicken, säsom en Hämndens Genius, fom kräfde sitt rof. Jag bar och en skål för någon som i dag svelat en flor rolel! utropade han. Rörenen er med mig derom, oc dricken tid den mans ära, fom under gästfrihetens skogd wåldförde sin wälgörares enda barn, som efter wälbegänget brott öfiwers gaf henne åt sorgerna och wanäran, och fom rågade fina illgerningar med ott anklaga benne inför weriden såsom en för-. afilig och lidertig qwinna. Med dersa ord tömde ban glaset och satte sig äter wid bordet. Denna bögst oförwäntade skäl spridde dysterhet öfwer hela sällskapet, och på långe yttrades ej annat än frågor, hwem den främmande wore. Henrik fjerf hade för ögonblicket blifwit få öfwerraskad, att ban ej kunde fatta werkligbeten af fin belägenhet och frågade endan ouppbörligt fina närmafte grannar mid bordet, hwem den okande kunde waro. Ftera personer erdisdo fig wäl att med wald drifwa hos nom ur ruwmet, men Hentif lade fig