Norrländska Korrespondenten – 27 april 1859, sida 3

parti, att uppfylla denna allmänna uppmaning och inseende den gifna förlusten af walet, om ban längre twekade att rättfärdiga fig inför folket, gaf han fluis ligen efter för fina wänners böner och lofwade att waldagen tala inför folfmags fan och bewisa sia oskuld. Waldagen ianundade, och den förfame lade folkhopen war wid detta tilfide owanligt talrik. Öfwer all talades blott om det nedriga brottet, och man gissade på, hwilka ursäkter Henrik möjligtwis skulle funna framdraga. Sinnesstämningen tycktes med hwarje minut blifwa alt mer ogunstig för honom, äfwen hos hans eget parti, och det war ej längre något twifwel, att han ju skulle förlorat walet och fin popularitet för alltid, fi framt ban ej kunde afffudda fig den gjorda anklagelsen. Det war ingen tid att förlora — han skyndade upp i nibunen, oh ottrade der, ibland annot, til sitt förs swar: Man har iillwitat mig ett brott, för hwilket jag, Ifa med en hwar af er — ryser. (Fortsättning.)