Norrländska Korrespondenten – 27 april 1859, sida 2

komligaste ofunnighet om werlden, och ide anande något ondt, wid 16 årg älder stänkt sitt hjerta åt en ung officer, som blifwit uppfofirad i hennes fars hus, od som helt och hållet lefdekaf hennes före äldrars frikoflighet. Hon förtäljde, med en rörande wältalighet, duru ofta och huru heligt han bedyrat benne om sin rena kärlek. Deer ån en gång, ferifor bon med tårar i ögonen, fmuro wi hwarandra trohet, och wid alla deefa tillfällen skattade wi oss de lyck igaste vus relser vå jorden. Det war under en sädan sianenas berusning, fom jag i bang armar glömde mig sjelf, mina före åldrör, mitt namn, och wanärades. Ifrån denna dag anfåg afwen han mig fom förnedrad, han, fom war orsaken till min olycka, han fom, på märgflldiga sätt, så länge sökt leda mig på denna afwäg, han fom, för fina afsigter, insöfde mig med falska förklaringer of Bidelspräk. Den nedrige, han öfwergaf wig! Men jag förlät honom ännu, till dass ryfiet förkunnade, art han ej blott förlofwat sig med ett annat fruntimmer, utan att han werkligen skulle gifta fig inom några das gar. Detta buro ide mina swaga frafe