Norrländska Korrespondenten – 27 april 1859, sida 2

djupa swärta och för wälgörenhet. Hela traften talade om henne säsom den der belgat fin öfriga lefnad uteslutande åt nöjet att göra godt. Men dessa fwmåria: beter, hwaraf ondra blifwit afskräckta, woro de, som gäfwo mod ät Georg, han uppeggodes deraf, att utforska den för älskare liknöjda qwinnans hjerta, och att upptäcka bemligheten af hennes befynners liga melanfoli. Ödet wille dock, att han sjelf urder deesa forskningar skulle fran nyfifenhet öfwergå til aktning och til: gifwenhet, deraf till kärlek, och slurligen till den mest lägande passion för denne. Ofta, nästan dagligen, hade han under de sednare månaderna sökt hennes säll skop, och wid hwarje tillfälle lärt att alt mer beundra henne. Denna känsla blef ej långe främmande för Emiliv; hon kurde ej undgå att märka den, och of hennes fått ot wara skulle hwiiken fom helst, utom Georg, blifwit afsträdt från att gå längre. Men detta är hans egna element; utan afdrott fortsätter ban fina anstrangningor ott behaga henne, til tess bon omsider yppar fin kärlek oc ber ow hennes hand. Emilia bleknade förs mid denna förklaring, men fottade fig åter,