Vid konungens trotjenare, borgmästaren, ledamoten af kongl. musikaliska akademien Erik Johan VWoestmans graf, den 12 April 1859. En blomma på den aldriges graf. Fast långt lidet var på qvällen Af den slydda lefnadsdagen, Syntes för den ålderstigne Lifvets sol dock ännu dröja I den vackra nedergången, Och omkring den gamles panna, Hvarest frid och allvar bodde, Spred hon sina afskedsstrålar, Hrilka bleknande sig bröto Emot gubbens silfverkrona. Lik en löfrik stam, han stod der, Af en vacker grupp omgifven. Hvad som taflans prakt förhöjde, Var en krans af kärlek bunden Och i kärlek sammanhållen, Slutande sig omkring stammen. Så, kring gamle Patriarken, Vördnadsbjudande, sig slöto