Norrländska Korrespondenten – 23 april 1859, sida 2

finner man dem äfwen då oförlikneliga; och det är icke owanligt, att höra dem swåärja mid fin ewiga salighet, ot ingen eger bättre håst eder bund, bättre bössa, förträffligare hustru, herrligare fädernesland, än de, Til allt detta hörer också werkligen en innerlig kärlet för foftere bygden och en trånande bemsiufo, fråns waron må ha warit uldtig få fort. Lif fom Schweitzarn, anser inwånarn i Kentuck) intet land på jordklotet få rift, få bordigt, få sköat, fom sitt eget, od kffvn denne fäller ban glädjetärar, då ban, efter någon tids frånwuro, återser fia hembygd. När en Kentudian, säger Flint i fin mästerliga beskrifniag på fu. terna omfring Mississippi floder, möter faror af hwilket slåg fom helst, eder när han år ombord på ett farigg, fom fiuns fer, är alltid hans fista utrop: Hurra för gamla Kuntudyl! Sådana äro de m.naiffor, til hwilka jag nu för några ogonblid wil ledsaga mina läsare. Denna föregående forta teckning af deras farakter i allwänhet fon möjligtwis förklara det högst uppdrifna i deras passioner, fom wisar sig i följan. de, på säkra fafta grundode, beråttelse.