Norrländska Korrespondenten – 23 april 1859, sida 2

allt, utan att söka rätta den i sin egen fraft; och bon meddelade fig alt fram gent bog fin geannbustru, om fina erfa: renheter, fina freårigbeter, fina rön af bönbörelse och wäxande fraft. Hon för for uppriktigt med sitt fel, såäsom med en fiende till Gud; henne sjelf oc hennes närmaste. Herran i fin outsågliga godbet lemnade henne icke; hon fick nåd, att i Jesum igenkänna fin ende och silräcklige Frälsare. Det war detta, hon, får som wi alla, behöfde. Och med hennes hus skedde småningom en lika undranswärd förändring, sasom med henne sjelf. Der blef stillbet, wänlighet, lust och lycka. Makarne räckte hwarandra handen od gingo fram att få gemensam fyndsförs lätelse. De började betrakta fina barn fåfom en dyrbar plantering, att wårdas för bimmelen. Jesu kärlek började pri: du sitt solsken i denna bydda; och Pen fom har fett en sädan förändrring, i ett bus, der Frälsuren får komma in oc wertligen, t Anda och Sanning, råda, den wet, att man fan säga derom, såsom Jesus fade ät Zaccheus: Detta hus år saligbet wederfaren. (Siut)