Anna Nilsson, eller Små fel. (Forts. fr. föreg. N:o.) vSå då är bon ide på krogen? Mej, deri gjorde ni honom orätt. Han har sutit hos oss många aftnar, fame talat och läst med oss. Jag har drifwit bonom ur wårt busa, jade Anna till sig sjelf, då hennes wän gått. Och för första gången i sin lefnad dörjade hon sucka till Gud en allwarlig bön om frälsning ohm förlätelse. Om Den som skådar pjerten, hörde den ide mindre, fastän den war owon, stapplande, och ofbruten af bittra bättringstårar. Anna Nilsson hade fätt ett waraktigt intryck af detta samtal. Gud hade sökt benne, just genom utt angripa denna vennes skötesynd, och att genom den uppe täcka för benne, i hwad tilnånd hennes fjäl merfligen war. Hon började fråm bära denaa fynd, jemte alla de öfriga, til nädastolen, oh begära förlårelje för