werld af fond och smärta, skulle de muns tra och trösta hwarann på mågen; de stulle ide glädas öfwer orättfärdigheten, utan fröjdas öfwer sanningen; de skulle fördraga allting, hoppas allting, lida all: ting. för Kristi skull. De stackars barnen ha också siora fordringar på er; de se upp till sin wor efter mer, fruktar jag, ån ni kunnat ge denm. Endast en mor fan förstå och ömma för deras små tanr far och befymmer; det år en fynd, att förbittra deras lif med fländiga bannor och wreda blickar. De kära fmå behöf: wa wisst allt en moders tålamod; jag wet nog, att deras fel måste i tid rättas; men det beter: upprätta med saftmodig anda. Gud wil ej, att wi skola förderf wa någon af Hans goda gäfwor; liksom solskenet gör allting ljust och glädjefullt, så sprider också ett wänligt, kärleksfullt lynne ett solsken öfwer hwardagslifwets små beswärligheter. Anna Nileson swarade icke, ty hon has de utbruftit i tårar; oc denna gång mar det ide wredens. utan ängrens tårar. För första gången i fin lefnad fig hon, att det lilla fel, hon hade warit få mils lig att erkänna, i sanning war en fynd,