PR —IPm:s 22 s gm en vitte stalsrättslig ferbindelse. Och denna förbindelse bygdes på Arunds malen af jemnbördighet, lifu rått och ins bördes altning i stället för på twång och underkufwande. Jag tror, att hwar och en, fom läst de norktiska folkens historia och något känner den nordiska folknaturen, måste anse det för en lycka, att frigeten och sriwilligheten lades till grund; en twångsförening skulle endast ha stapåi en läng tid af kamp och split och oro och måhända till slut åter befräftat den gam: la erfarenheten, att den wågen till enbet och styrka i Norden ide duger, utan leder ifrån målet. Den swensk norska unionen måste ha en djup betydelse för hwarje swensk och norrman, fom med kännedom om det framfarna förenar någon blick för framtiden. Såsom hwarje menskligt werk wdlådes den af brister och ofulfomlighes ter; men man kan och bör hoppas att dessa efterhand skola afhjelpas, att de yitre formerna för föreningen skola fyllas och genomtrångas af anda och lif och att förs eningsbandet längt ifrån att förswagas, twärtom just stall stärkas genom folflifs wets fria och sjelfständiga uweckling i hwartdera af de båda brödrarikena. Genom denna förening af tvenne når beslägtade folf, genomträngda af samma anda, lifwade af samma frihetskärlek, har en ny maft uppstått i Europa; den når icke få särdeles högt uti materiel betydens het, det år en makt af mycket underords nad rang, om det gäller att anfalla andra, men på fått och wis en stormakt, då det år fråga att förswara sig sjelf. Oc detta bör wara tillräckligt för wår årdyft nad och wåÄrt nationella sjelfmedwetande, sedan wi swenskar numera för allwar far stat öfwer bord eröfringsdrömmarne och rikta wåra sttäfwanden och wåra förhoprps ningar åt sjelfförswaret och åt den inre frihets och kulturutwecklingen. När wårt land ide föll 1809, då wi å alla hål woro ansatta af fienden, då alla materiella hjelpmedel woro uttömda och då en halft wanwettig despot bekläådde tronen, då stall det wal ock med Guds hjelp weta att häfda fin sjelfständighet nu och frame deles, då wi un fordna fiender förmårf wat ttofasta wänner och då ett helt nytt förhållande inträdt i norden, hwiollet före hållande, liffom wid alla andta större nas tronella sester i norden, äfwen här (per kande på de ofwan tribunen anbragta swenska, norska och danska flaggorna) fins nes symboliseradt på ett talande sätt. Skandinaviska halfön har blifwit kallad en jåättefåstning. Men åfwen den farfar ste fästning skoddar fig ide sjelf, wore mur rarne och grafwarne ån aldrig få wildis ga; utan den beror doc af hwad fom fin nes inom densamma af lefvande flyrdåfraft. De skandinaviska folkens frihet och sjelfständighet och den derutur alstrade lus sten att wili a förswara fig och lusten att troget stå hwarandra bi — se der hwad som utgör wårt egentliga, wårt säkraste wärn! För wäårt sjelfbeståänd funna wi alorig lita på någon främmande matt, utan endast på en enig, kraftig oc hög fint anda inom of, fom går det klart för oss sjelfwa och för hela werlden, att wi äro wårda att lefwa och ha ett ord med utt nationernas räd. — Under uttalande af den förhoppning, att de förenade rilena troget flå hwarandra bi och att bådadera når det gäller skola funna påråfna redliga, behjertade och manliga mån, liknande dem, fom 1808 oc) 1809 hos oss frame stodo i stridens, nödens och farans fund föreslär jag en skål för brödraailket Norge och för det skandinaviska Nordens framtid. Derefter framträdde generaladjutanten Aug. Anckarswärd och yttrade: Då mid närwarande högtidliga minnes: feft mitt namn blifwit nämdt bredwid min äldre brodets, anser jag det wara såwal min pligt som råttighet att aflägga min warma tacksägelse för denna uppmårffamhet. Jag mur för 50 år sedan naturligtwis en ganska ung man, med en under ordnad militårgrad, och upptager säledes Nen min ni eanade titmarfolten fsåfsom fal.