snart den beröres, viörerar mattigt i ala swenska hjertan. Wid Finlands blotta namn, wid en enkel erinran om de tappre finske krigarne lopp hår nyss liksom en ström af wemod midt igenom festens brus sande jubel, och för wår inre blick frame stod en hel kedja af bilder, wisserligen smärtsamma för wårt hjerta, men tillika ädla, storartade och upplyftande. Aldrig fall det swenskåa hjertat upphöra att blöda wid tanken på det år 1809 flitna foftbrödrabandet, wid tanken vå den ringa skara af hjeltar, fom fot för fot och tum för tum fårswarade fosterjorden och wid Den på samma gång framträdande dystra etintingen om dessa skaror af swenska ynglingar, som onyttiat fördes till hungerns och wanskötselns offerdöd — under det att den oinskränkte herrskaren, han, fom ge nom filt egensinne och fåwett war skulden till allt det onda, nitiskt studerade Uppenbarelseboken och på allwar wäntade att snart få se erfeengeln Michael uppträda sisom fin öfwerfaltberre. — Dessa forglie an minnen åro fullt berättigade i denna festliga stund. Ett folk behöfwer lika litet som individen blygas för att det eger ett hjerta, fom fan blöda och fom fan ålska och bli fin kärlek troget, teotis alla midris gå öden. Men skuggor oh dagrar werla på taffan. Må det tillåtas mig att för en lir ten stund få wånda eder blick åt ett anse nat håll, från det gomla, ewigt fåra och oförgåtliga brödralandet till ett nytt brös drafolf och att söka sammankedja minnes na af det framfarna med förhoppningar ne för framtiden. Det år först under det nyaste tidskiftet, som Skandinawiens folk lärt sig tillfullo inse, huru de under ärhundraden warit förblindade och farit alldeles wilse i afse ende på fina werkliqa intressen och fin sanna stäålluing inbördes. Deras historia år till en stor del historien om deras oupphörligt uperevace försök och fruftlösa sträfwannen att kufwa och förstöra hwarandra. Rous despoter ferlustade fig fors ton med att fe fångna germaner nedhugar bwatandra på ben offentliga Arenan. Dan saftarcbana, på hwilten de ffandinar wiska felken uppträdt, hetsade emot bwars andra i onaturliga enwig, har icke heller safnat en ongifwande amfiteater af fråm mande fieniliga och afundsamma furstar och folt, fom flappat i händerna, få snart det utdelats några riktigt känbara hugg, når de fett de skandinawiska follen bloda ur rjapa får, fligna af brödrahand. — Men enhetsdriften har ofta til och med under jjelfwa fientligbeterna gjort fig gåls lande såsom en dunkel makt fom folfen lydde, Utan att funna fitta densamma. Jcke sällan når dynastierna, till följd af afund eler fråmmande intriger, läto fri gets fackla blossa under en följd af år, fslät folfet uti gränslandskaperna en s k. bondefred med hwarandra och låssade ide om kriget. OH denra folfens af ömsesidigt hehof uch naturlig instinkt framfalade fredliga itamning, tenna bondefted i norten för efterhand utwecklat fig och antagit sädana dimensioner, blifvit få wål grundad och få permanent, att man wål fan anse det höra till det omöjligas oms råde aft ganom något slags intriger och fonster numera rubba densamma (Ja, ja, omöjligt!) Nar Swerge år 1809 war försänkt i den djupaste olycka, når den ene fråm mande despoten hånfullt hänwisade oss till den andtes ådelmod, och Då det på wisst håll redan war öfwerenskommet och bes slutadt, att detta urgamla rife skulle ut hnipkas ur de sjeljsländiga staternas antal; — då sframträdde, trot de dynastiskt politiska förhållandena och midt under det pågående kriget, denna hondefredliga stämning på ett särdeles talande fått i Norge och gjorde sig gallande, ej blott hos ber folfningen, utan hos den arme, fom skulle operera fientligt mor märt land. Norska folket insag, liffom det swenska, att der be-— höfde fred och att kriget endast war ett wetf of en egensinnig despots nycker och fördomar. Folket såwål fom den ådle oAÖ far ås Åtta ARA ardo (Gsstaä