litet nog minsann. Tost, barn! dun: drade hon, i det bon hastigt wände sig til dem; )hwad ni wäsnas och stampa! Sitten stilla, säger jag er! wet ni inte, mitt bufwud har wärkt hela dagen, men ni wilja bara reta och förarga mia! ad, de göra mitt lif surt, mor Carlsfon. Stadars små barn, fade deona och såg på dem, buru de suto alla i en rad, alla mycket röda i ansigtet och förskrackto. Boda mor Nilsson, få de springa ut oc leka en liten stund på den der wack ra gräsplanen, det skall göra dem gods att få litet frisk luft. Nu få de juft se solen gå ned, och de mwadra gyllne ffyar: na fom felja den. Skulle ni tyda om det, fåre mwänner? FJal skallade en chorus of röster. De fmurfa bara ned fig: inwände deras mor, med snäsig ton; men når hu siru Carlsson hade bedt några gånger til wann bon fin önskan, och deras påkläd niag började. Sara blef så urpspel af det owäntade njet, att hon fnart sic en swår småll af fin mor; hon börjad gråta, och lilla Calle, fom ofta gret fö sallskops skull, började storstrika. Maris Carloson stod och fåg på, helt förskräck