Norrländska Korrespondenten – 16 april 1859, sida 2

sigte stråälade af helsa och wänligbet, gif. wande ett ätersken uf den goda wärman i hennes trofasta, älskinde hjerta. Mu ria Carlsson hade altid ett huldt, upp: muntrande ord för hwar och en, och i fin inskränkta krets förföfte hon att göra få mycket godt hon kunde. Hwar och en i byn fom hade blifwit hemsökt af tjuf: dom eder sorg, hade fått erfara mälfige nelsen af att ha hustru Carlsson i granne skapet. Hon kunde lägga kudden under der wärkande hufwudet mjukore ån nå gon annar; doftorns medikamenter fmakade mindre bäska när hon gaf dem in, med sitt bulda småleende och muntrande ord; och när sorgen besokte ett hus, war man safer att finna Maria Carloson hos de sörjande, grätande med bem, eller wi sande dem, på hennes eafaldiga men all: warliga fått, huru Gud sänder bedröfwelse, icke for at: plåga, ide alltid för att firaffa, utan för att acrifwa ess iill war forsfäste Fråtsore. Till Honom, som allena fan oumskapa wära hjertan, hade hon sjelf blifwu drifwen, hos honom ha de hon funnit nåd, od Hun hede läri yenne utt bära fårietens budffup tilfina medsyslon på jorten.