Ull JULLE 4 4444d7 0m e00:R — går ifrån mogen öfwerlåggning och pröf. ning, år hofsam, sansad och uthållig! Måtte den allmänna meningen derföre wål öfwerwäga, om det utgör Def sanna fördel, att wara i saknad af en båttre sammansatt lagstiftning derföre, att man på en gång och i ett feg ide fan uppnå hwad man föreställer sig såsom det natur ligaste, mest råttsenliga och bästa. Man ansåg sig 1809 icke på en gång funna fullfomligt ombilda statsskicket; mätte man nu följa exemplet oh med ullwar söka komma ett feg längre; men detta fan ide ske utan en allmän — oafbruten för resats att uppnå målet, hwilfet endaft af floftyeten, ide af passioner får föreskrifwas. Den fest, mina herrar! som uafeder OlifFmit egnad minnet af 1809, sones mig otwunget hafwa fört til framhållandet af huru litet wi lyckats, att under 50 år ut: weckla det statsskick, hwartiti den omiffånneligt goda grunden 1809 lades. Å Jag skusle finna mig ytterst lydtig, om mid min lefnadsafton jag kunnat frame talla någon starfare ståmma att från an dra siran grafwen föra 1809 års rött, sasom en uppmaning till nunden, att all: warligoare ån hitintills skett. under den för hander warande lugna tiden bearbeta och utweckla det parlamentariska fyrelfes fått, hwilfet 1809 års lagstiftare afsågo; utan att för tillfället funna åstadfomma hwad de fom en erkånd nådwändighet hade önskat. Hag deder eder om ursält, mina her rar! att med min tankeyttring få långe hafwa uppehållit eder, men jag tilläter mig ytterligare lågga vå edra bjertan, att uppmärksamma, huru oefterguligt behof: wet af reformen år, för bewarandet af mår fjelfftändighet, för befrämjandet af wårt efonomiska wälstånd, och för att, med hopp om en obegränsad framtid, med sud nilförssigt funna utjaga ett berdelsefullt L.fwe! för det fåra, öfwer allt an: nat älskade fåderneslandet. Kongl. sekreteraren Pehr Reinhold Ter szeden föteslog en stal för Finland med dessa ord: ÄUanu en skål! och må den wara hel. gad är de fordna medfäåmparne på andra sidan Diterfjön, åt Finlands tappra avine! Wd en fest sädan fom denna, egnad mins net of swensta sjelfstandighetens bewarande, må bet wål höfwas swenska mån att fasla en blick, stolt och tacksam. ehuru sorgsen, på dessa adla feigare, hwilfa i blodiga strider, under De bittraste förfatels fer fåmpade för sitt land, kämvade för wårt land, med ett mannamod, så sköntri dikten besjunget, och likwäl ännu skönate i fin historiska werklighet, i sitt genom tis derna fortlifwande, ofördunklade minne. land de fälttäåg, häfderna weta omtala, torde Det wara få, om end Något, der man finner få många fpridda drag af Infandej bedtifter, at den mest hängifna fjeliuppoffs ring, ehuru ti Finlands och det gemen. samma fäderneslandets olycka dessa ådla dyrbara ktafter få ida ordnades och på ett få tanflöft, så oforswarligt fått fo slösades. Och äfwen sedan den fegt betänfsamma odugligheten uttalat sitt eländiga kommandoord, detta nesliga ullbafa, då ide ens of någon nödwändighet påfalladt, men fom af den militäriska disciplinen måste hörsammas, ljudande likwål inom den fins ste ktigarens bröft ännu högre och måttigare ett aldrig tystadt framåt på ärans och bjdturned båaa, och det ligger någonting vå en gång djupt sorgligt och högst åriullt deruti, att Det sälunda war under en nåstan omwbruten följd af segrar, som Finland förlorades. Men det gifwes någonting högre än sjeljwa framgången, någonting upplyftande åfwen under den djupaste olyda: det år den aldrig swigtande mannakraften, den alltid fpånfiga ic härdigheten, det tigande talamodet; och det wat dessa för en nations karakter få herre ligt wititnande egenskaper, som i så hög grad. utmärkte Fmiands ädla finnen un: per detta olycliga och doc få årofulla krig. Kra derföre pris och heder åt dessa tapp: ra, hwilia intill det sista förblefwo sin bat fn oh t land troano! Femtio är: