Norrländska Korrespondenten – 13 april 1859, sida 3

ofta onda ord, och sågo samma mörka moln på hennes panna. En stön somwarafton hade hon jul slutat art laga till aftonmaltiden. Man måfte tillsiå, att den snöhwita bordduken war fläcklös, hela rummets snygghet war oklanderlig, samt den enkla maten förs träffligt lagad, ty Anna Nilsson gjorde fig en heder af att wara en utmårft oms sorgsfull husmoder; men der fanns intet smäleende fom kunde gifwa löfte om att måltiden stulle blifwa en glad måltid. Barnen skulle som wanligt beftraffus. Lilla Calle, hwars hela ansigte spelade af odygd, som ej fick komma fram, satt på fin stol i wrän, och säg för det ben warande mycket nedslagen ut; Maria, den äldsta flican, sydde af alla frafter, i der fafänga hoppet att få färdigt tills hens nes far fom hem; och Sara fit just en stur med bannor af fin mor, för att hon bade spillt på sitt förkläde. J detsamma fom Pehr Nilsson in; han kastade en blick omkring rummet wid sitt inträde, och då han fåg de wanliga teanen till gräl, tordes han icke sätta sin lilla gosse på sitt knå, fom han skulle önskat, utan kaflade fig på en flol oc frågade lugnt, om