krossat hufwudet. Med en känsla af den djupaste och bittraste barm wände jag mig till friherrinnan och hwiskade: — Ert barn är ändtligen döds; fe der bära de ut Sigrids lik; år ni nu nöjd och lugn; ty med henne begrafwes er wanära. Friherrinnan stirrade på mig, bleknade oc reste fig upp för att gå ut, men mad: lade oc foll afswimmad iillbaka på fin plats. — Hwilket ömt och deltagande hjerta hon har, sade man rundt omkring henne, då man bar ut den ofdäånade. Jag tänkte: Föraktliga qwinna, fom har uppoffrat ditt barn för ditt högmod! Hade du egt en ädel stolthet, då hade den kanske skyddat dig från fal; nu har den endast warit ditt oskyldiga barns bör del, under det du sjelf gick med upprätt hufwud igenom lifwet. Denna historia utgör blott en af de tusende, fom funna förtäljas om dessa arma warelser, hwilka göras till offer för fina föräldrars fel. Männe det ej woro tid att det allwänna deltagandet få stades litet mera på dessa olyckliga barn, hwilkas lif är en fortsatt kedja af gryms