wudet lutadt i sina små händer och gret. Jag tilltalade benne med den frägan: — Hwarföre gråter du? Hon lyfte upp hufwudet och swarade: — Jag är så hungrig, men jag törs icke gå hem. YHwarföre det? Jo, fi de tänka sälja mig, har Gre ta fagt. Barnet säg fig förskräckt omkring. Nu förft betraftade jag def anfigte närmare oc förwånades öfwer de regelbundna dragen och den wackra owala anfigtåfors men. Det föreföll mig som om jag fett det der anfigtet förr — men hwar, det kunde jag ide taga rätt på. Flickan fåg på mig med en undrande min och swarade: — Jag har inga föräldrar. — Åro de döda? — Öhnej, jag har aldrig Haft några, för jag lår wara tagen ifrån ett stort, stort hus, dit gummor bära sådana barn som ingen will ha. En smärtsam känsla gick igenom mitt bröst och jag sade helt sorgset: — Du är säåledes ett barnhusbarn? — Ja, oc derföre flå de mig, för jag