Norrländska Korrespondenten – 9 april 1859, sida 2

att tycka; men jag kände fullkomligt der afständ som war oss emellan, och beböll derföre för mig sjelf mina ömma känslor. Dock, wid tjugo är är man just ingen mästare uti fonsten att beherska dem; och jag kunde alldeles ide afbälla mig ifrån at, få mycket fig göra lät, njuta af frö fen Ewa W-s sällskap och åsyn. En afton — det war omfring tre weckor ef ter hennes återkomst till hemmet — säg jag henne helt allena wandra ned ät pat fen. Jag tog min hatt och promenerade efter, för att på någon fidogång genffjuta henne och således få en skenbart ti: fallig anledning att tacka för möret med yenne. Just fom jag i denna lofwarda afsigt wef af på en gång, hörde jag rös sterna af twenne, fom samtalade. Jag stannade bufom några häckar och Iygnas de; ty jag hade känt igen Ewas röst, som yttrade dessa ord: — Flidan har säledes iillfrisknot? — Ja bewars, och hon frodades få, att det war en luft och glädje att fe hens ne, swarade en rökt, fom tocktes tillföra en äldre qwinna. — Herre Gud, Dadda, få du talar; bade det ej warit en wälgerning om bar: