upplysta mån, fom 1809, hwilfa, åsido sättande fina ftändåoch andra fördomar eller enffilta fördelar, anse intet offer för stort för fosterlandet oc) den lagdundna friheten! Lefwe mår fria statsförfattning! Skålen beledsagades af följande fång: stonstitutionen. Mel: OD, låtom of swårja ett fostbrödralag. Når enwåldet hamrar en boja af jern, Den brytea, det lider ej fara, Men lagen, I bröder, år frihetens wärn, Den satsen wi wele fötswara. Han skyddar den swage, om ån mot en werld, Och masken från sweket han rycker; Han står fom en engel med tweeggadt swård Mot sjelfswåld och herrskarenycker. Se, frihet will ordning, och ordning är lag, Och lagen oss hålle tillsamman! Ty samdragt ger styrka, som solen ger dag Med gyllene, :värmande flamman. Förtryck ammar slafwatr: bland slafwar är lif, Och söndringen lurar med dolken; Men lagdbunden frihet ger friskhet och lif, Obdörligt feryngrande folfen. Hur starkär den konung, som sanning och rått Mot alla med owäld will skipa, Som binder med trohet wid folket sin ätt, Och tiden har lärt att begripa! Den frie förwarar i hjertat hand ord, Som taflorna gömdes i arken. Kultuten med blommor fal pryda wår Nord, Som wåren den grönskande marken! Fredr. Sander. Herr L. I. Hjerta föreslog en skål för trydfriheten uti ett längre föredrag, hwars införande utrymmet ide medgifwer. Der: efter assjöngos följande verset: Tryckfrihneten. Mel.: Wintern rasat ut etc. Fågeln sjunger ut fin långtans awittec, Om han blott blir matad i sin bur — Men det inte, som ett folk besitter, Will ha fri och oinskränkt natur: Hwad det kånner, år ej något ensamt, Men en blirt af himmelens förnust; Hwad det tånker, tänker det gemensamt Od) der akrymper, om det ej fär luft. Derför we den hand, som skär af tungan på ett folf, som en gång haft en röst! We den, som med wilja sårar lungan J offentlighetens breda btöst! Det ar godt att lägga tyngd i slaget, Når man fött en flinga i fin hand, Annu mer att ha ett ord I laget En gång når det gåller folk och land. Talis Qwalis. Nu uppträdde grefwe Carl Henrik Anc. karswärd. Sedan en långwarig storm af bifalsrop och handklappningar hunnit lågga fig, yttrade den wördnadswårde veteranen: M. H.! Mit öfwerlefwa en störte por litist somhällstilldragelse, uti hwilken man för 50 är tilbata warit en handlande person, år otwifwelaftigt en af de mera: owanliga företeelserna; och att efter 50 års förlopp få erfara nufredsställelsen af en få aktningasbjudande samling medborgares erinran om den olyckliga nödwän. dighetens helsosamma inwerkan å Swerges bestående fom sjelfuåndig stat: å def inbyggares borgerliga frihet, likhet inför lagen och rättighet att, utan något af muften i förwäg lagdt hinder, i tryck så yttra fina tankac, torde få räknas till det ånnu owanligare. Det år denna iillfredsställelse fom wid detta tillfälle wederfarits mig; och aflåge ger jag till ever alla, mina herrar, den mest oskrymtade, innecligt uppriktiga tad sagelse för den godhetssfulla uppmårffombet, fom genom eder inbjudning till denna minnesfest blijwit mig egnad. Men, mina herrar! Jag skulle illa uppfatta min slällning, om jag för mig petsonligen ullegnade den en annan bety: delfe, ån att säsom den äloste af de få of werlefwande bland handlande perfonligheter ifrån en tidstilldragelse, fom få D sentligt inwerkut på fäderneslandets öden, på de ännu lefwandes, få wål jom å de oortgängnes wagnar få emottaga nutidena,