Norrländska Korrespondenten – 2 april 1859, sida 2

sparade alla de penningar han färjensde, i hopp att det en gäng skulle tillätas honom att föpa fis fri och äterwända till. England. Dupphörtigt upptagen of den. na tanfe, greps han of en häftig ätrå efter penningar, hwilfen af kamraterre ansägs fom girighet och werkligen med pwarje dag mer och mer närmade sig denna bojelse. Den länga tideutdrägten särde på hans sinne, och han blef (mår ningom en dysier och sluten menniska. Officerornes slöseri och yppighet wäckte hans afundsjuka; kamraternas goda lyda fom honom art hata dem, och åfonen af ett lyckadt bedrägeri uppwäckte bittra fän slor i hans inre. Understundom uppstod twifwel i hans swärmodiga finne, huruwida bygd och redligyet ide endost wore ett bedrägeri — en lära, pretikad af bedragare, hwil fa woro allifor flofa aft sjelfwa följa ben, men för egen winnings skull narrade den pa fin swagare nasta. Mången gång fi3 span buru, efter drabbniagar och afwen under marcher, men kommo i besittniana af stora penningesummor — genom hwac srkäå tunde ingen såga. Nigra fpela ide bort fina penningar om åtterno, fu