Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1859, sida 3

m — — ten slutat och bjudit sina äbörare godnatt, började den lilla hopen skingra fig, uns der det Did skondsamt i den tilltagande stymningen följde den bortgående mannen och efter att hafwa upphunnit honom, sakta widrörde hang arm. Predikanten wände sig om. — Ni bar talat wänligt till en stadars öfwergifwen man, sade Dick, och jag har följt efter er för att tacka er. — Det år ide mina ord, sade mans nen. Jag predikar fom jag blifwit bes falld. Gifse Gud, ort mitt tel ide må falla i ofruktbar jord. DHerre, sade Dick allwsarligt; jag wil berätta er ywad jag erfarit. Dförskyldt har jag blifwit bemött med hjertlösbet, orättwisa och förolämpningar. På län: ge har ingen mensklig warelse utom ni tänkt på hwad jag år, bwart jag går eller hurudant mitt öde fan blifva. Om ni funnit werlden sädan jag funnit den, bör ni wara glad öfwer att hafwa in: gifwit mig tacksamhet. Mannen fattade Dicks framräckta hand och i det han wisade på ett litet wärdsbus, bad han fin åhörare följa fig dit, på det de i lugn måtte få spräka widar