Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1859, sida 3

der deras sjukdom. Mången stätlig man blef genom hennes ömma omsorger återgifwen åt wänner, fom greto öfwer honom wid stränderna of Tojo, Oder eller Volga. Under åren 1813 och 1814 war Franke rife bemföft af krigets fasor. Soster Martha trotsade alla faror på slagfältet, för att bringa hjelv ät de firade, ware fig wänner eller fiender. Hon sågs nårma fig till dem unter sjelfwa fanonmyns ningarna, och när den blodigastle delen af friden war öfwer, war hennes plats i fälthospitalerne. Wid ett tillfälle, 1814, mötte henne hertigen af Reggio och sade: Jag har länge warit förtrogen men edert namn, madame; ty få snart mina soldater äro fårade, år deras första rop altid: Hwar är mår syster Martha? Kort efter denna tidpunkt erhöll hon något, fom för ent bjerta sådant fom ben neg måfte bafwa warit den ljufwaste we dergålning; hon lockades att utwerka förs sålelse för en stackars konseriberad fom bade rymt och blifwit bortledd för att stiutas. Sosier Martha blef emellertio ide utan werltsliga ärebewisningor. År 1801 begäfwade henne lanttbruföjäffas