Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1859, sida 2

sluka i fig födan med den yttersta degåre lighet. J samma ögonblick framsträckte flera andra fångar fina bedjande händer, oc) de sägo få bleka och få magra och aftärda ut, att barnets ögon fylldes med tårar. sIv tänkte hon, om mina bröder och systrar woro hår, få är jag såker att de ide skulle neka fina kakor åt dessa stackars menniskor. Jag är rädd att mamma icke tycker om det; men hungern är dock en få förskräcklig sak, jag måne gifwa dem. Dermed tog den lilla flickan, fom sjelf icke hade smakat nägonting den dagen, och delade sitt lida förråd ibland fångars ne, få långt det wille råda. Jag har intet mer, sade hon slutligen, i en så sorgsen ton att den franske kaptenen, som anförde detachementet, och fom tyst åfett bennes handlingssätt, nårs made sig till henne. Du bär dig rätt wackert åt, fade han med lätsad stränghet i tonen, fom ger din frukost åt dina fiender! Kinder, min herre! utropade Mars tha, de äro ju fattiga menniskor fom lida of hunger.