Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1859, sida 2

Ert wildt och förfärligt skratt ljöd derwid från Marias läppar. Swartsjukan Hade förwirrat hennes förständ, samwetet beröfwat henne det. Hon war wansinnig. Fransista yttrade icke ett ord; men hon reste fig ej heller upp. Man kunde troit henne wara död, der hon läg med sitt hufwud, hwilande på Paqualins brösX. Det gifwes ingen Nemesis, säger man. Kalla ödets hämnande makter hwad du behagar; men de finnas. Jaga wåra wise dem äfwen bort ur himlarne, så bosätta de sig i wåra bröst. Åratal funna gå innan man någon gång har fig bekant deras närwaro. Man märker ej masken, fom tärer innanför bars fen ... förrån trädet faller. Hwarje brott är ett fär, ett kräftsår: brottet innebär straffet. Det år olika namn på en oh samma förtärande fjufs dom. Samwetsqwalet är särfebern. Löjtnant Dubb, anställd wid Första Lif-grenadier regementet, fånge äfwen han i Longwy, blef, ehuru för sent, unders råttad om duellen, och då han framkom