Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1859, sida 2

dina läppar. Du är så wacker, Fransista, då du ler, då du rodnar. Beröfwa mig ej deruppe i himmelen mitt hjertas wackraste fon, min själs slönaste dröm... farwäl ... farwäl ... Von der Lanken stod mörk, dyster och förtwiflad. — Hon älskade honom, mumlade han för fig sjelf; hwarför wisste jag ej det? Jntet i werlden skulle då hafwa förmått mig till denna handling. Det är förfärligtl De twänne älskande hade fattat hwarandras händer, och den första handiryds ning, de gafwo hwarandra, war äfwen den sista. — Du bör mig ej mera . . . bwiffaoe Fransiska til Paqualin. — Det susar för mina öron ... det är fom en röst kallade mig . . . det är din röst ... — Du ser mig icke ... — Jag ser en ljus gestalt, den winkar mig ... det Är du ... du ... som winkar mig ... Da Paqualins ögon slötos, sjönk Fran. sistu wunmäftig ned.