Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1859, sida 2

Napp räckte honom den upptagna bil jetten. EFälr jag bryta den nu? frågade han Fransiska, och utsträckte handen emot henne. Fransiska sjönk ned til hans sida, uns der det han läfe sitt eget namn i bil jetten. — Det war mig, ni älskade, hwiskade Paqualin. O, min Gud, mig! Maria klagade; men hennes tankar woro orediga, hennes ord mumlande. — Du dör, yttrade Fransiska. O, den som äfwen finge dö. — Du skall glömma mig, swarade han, du måste glömma mig. Lifwet är längt, då hjertat längtar till grafwen. YIGerts den år tom, om wår kärlek lemnat den. Glöm mig, Fransiska, och fatta mod. Lid, försaka, men hoppas, och en ny kärlek stall med en ny sol uppgå öfwer ditt hufwad. Fräa stjernorna deruppe skall jag blida på dig. Minnet är de dodes jordista lif; hoppet år de lefwandes him: melstu. Kom endast någon gäång i håg mig, som en tär, hwilken redan fallit från vilt öga; men låt lifwet ännu en gång purpra bin find, och lägga sut leende på