Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1859, sida 2

Men ljusranden widgade sig i östern, och tiden skred fram. Rapp war också rädd om fin unge herres heder och han wille ej ba den skammen, att han skulle komma jör sent till mötesplatsen. — Wak upp, herre, fade han derför nu, wak upp! Paqualin rusade upp ifrån fin plats. — Hwad är klockan? — Solen börjar gå upp... tiden är inne . — Det är bra, min fåre Rapp. Hwar äro piftolerna? — Här. — Lägg in dem i fodralet Wänta litet. Här äro twenne bref. Skulle jag ej komma tillbaka . . . offånder du det ena med första post til Swerige ... det andra framlemnar du sjelf till egas rinnan. Du känner henne. Tag hit min fappa! Paqualin war wid friskt od gladt mod. Den korta slummer, hwari han fallit, sedan han slutat brefwen, hade lifwat hang finne och stärkt hans hjerta; men deslo modlösare kände sig Napp. — fitom of nu gå, Rapp; mwibhu ins gen tid att förlora.