Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1859, sida 3

hän de skulle begifwa fig. Denna eljest få naturliga fråga föl henne ide en gång in att göra. Det war mera hennes oro, fom dref henne framåt, än klart och måls betänkt medwetande. Maria hade också glömt att tala dere om; hon fom ej ens att tänka på att Fransista ide kunde weta, hwart de bor de begifwa sig. Så ilade de fram. Snart utbredde fig fäflningens wallar framför dem. Wid deras anblick öfwer föllos de båda flickorna af en fruktan, fom fom dem att darra. — Jag år trött, hwiskade Fransiska. — Wi fä icke tröttna ... fer du att solen redan flår upp sitt öga ... kom ... — Framåt då ... framåt... — Framät ... Och de hastade äter framät. — Men wi slipper ej in, anmärkte Fransiska, man skall stänga wägen för oss ... — Frukta ingenting . . . fom blott... Men hastigt stannade Maria od fat tade Fransiska i armer. — Hwad will du? Hwad menar du. ..? — Ser du der .. .