Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1859, sida 2

Fransiska war redan i det närmaste päklädd; hastigt stannade Hon likwäl, fyne barligen fattad af en egen smårtsam tanke. — Hwad stirrar du på . . hwarför dröjer du? — Ewizga försyn, sade bon liksom för fig sjelf ... ifall han stupar, kommer hans blod öfwer mig. — Öfwer dig? — Det war jag, fom öfmwertalade hos nom att danfa. — Nej, Fransiska nej! Du har ingere ting att förebrå dig . . . det war jag, fom sände bud på von der Lanken. — Jag befallde honom att dansa med mig. — Jag fäste von den Lankens uppe märksamhet på er. — Han wägrade att dansa, men jag förledde honom dertill. Denna blodskuld skall blifwa min död. — Jag förrädde er bäda. Dör han ... ah, jag blir wansinnig. Det war sönderslitande att se de unga flickorna täfla om att martera sig sjelfwa. — fåt oss skynda ... fom ... D Diu ar färdig ...