Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1859, sida 3

än mera . . jag bar haft ögonblick, då jag stulle kunnat haft mod att döda dig ... OM likwäl ... — Och likwäl ... — Har jag lockats qwäfwa min froarts sjukas raseri, ända till den stund, då jag på balen hörde dig nämna mitt namn under ditt samtal med Paqualin. — Gjorde jag det ... — Jag föreställde mig att du genoms blickat mig, och angaf för honom mina fänslor. Jag war swarisjuk på dig, oc misstänkte dig derför. Jag trodde att ingen skulle kunna handla ädelt, emedan jag ej gjorde det sjelf. Utan att weta hwad jag tog mig till, hastade jag från min plats, för att söka ... och, du anar ej hwilfen jag sökte ... jag föfte von der Lanken, emedan jag wisste att han, med den rätt han hade tid första mal fen, skulle stilja er båda ifrån hwarandra ... von der Lanken fanns likwäl icke i salen ... jag fick weta att han war upvtagen af nägra dryckesbröder, och jag afsände ett bud, för att påminna honom om fin förbindeise till dig ... han tröje de, men ban fom ... jag mötte honom och wisade honom big oh Pequalin.