Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1859, sida 3

— Kärleken? AH, nej, den år en afs grund i wår barm, hwarur en furie stiger, för att förmörka wårt förständ, före milda wåra känslor, oh med fin gissel plåga oss till döds. Tu har aldrig ål slat, Fransiska. Jag har det ... — Hwad hör jag ... hwiiken har du älstar? — Honom, hwem annat än honom. — Hwem? Hwem? — Densamme, fom du Fransiska, hwem annars? — Hwad hör jag? Är det fonning? Ap! ett ljus uppgår för mig. Jag fåg honom, och jag älskade horom; jag säg buru din kärlek började uppflamma och sökte att qwäfwa den låga, fom redan brann i mitt bröst ... men förgäfwes. Ju mera jag sökte under tryda den, desto mera ökades den. Jag säg, huru han drogs till dig, och fmårtan tärde mig. Då ni fortroendefulla logo mot hwarandra, hwilka plägor ra. sade icke genom min själ. Du erinrar dig att jag häromdagen war närwerans de hår, då von ber Lanken och Pequalin twistade om den första walsen med dig. Jfrån denna stund har jag hatar dig...