Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1859, sida 2

den brusande tonmassan. Allt, hwad de rikast tänkte, allt, hwad de renast kände, ätergaf dem musiken. På dess klara, i melodiösa wägor rullande flod gungade de drömmande — en ny Astolfo och Felicia — bort från det når: warande till fin längtans och anings lydse salighets-ö. De dansande paren swäfwade redan omkring golfwet, lydande musikens före trollande genius, fom swångde fin ofyns liga trollstaf öfwer dem. RMusiken och dansen beherrskade ala, Fransiskas bjerta klappade; hennes bröst höjde sig upp och ned. Paqualin andades eld, hans ögon brunno. Glömmande allt annat, wille han slå sin arm kring hennes lif, hängifwa sig ät musikens lifwande insrirationer oc före swinna i dansens hwufocl. — Ni dansar icke? yttrade han. — Det är sannt, jag dansar ide ... men, min Gud, jag är ju redan uppe bjuden ... jag har glömt bort det ... von der Lanken ... Jngendera hade erinrat fig honom. — Bon der Lanken ... ganskta rig