Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1859, sida 2

på mitt hjerta, och äterfordrade mitt porträtt. Han wille wisa mig, huru tref: ligt han ordnat allt omkring sig. Wi besökte trädgärden. Wi talade om det närwarande och) det gamla. Han tröftar de mig och ingaf mig mod och hopp samt rädde mig att anförtro mig åt Daria, hans syster ... Wi hafwa anmärkt att Daria ygnas de. Ju ifrigare hon fåg att Fransiska talade, destomera lutade hon fig fram, för alt uppsnappa hwad hon fade. Hon hörde ocfå sitt namn nämnas. Träsfad, fom af en fränfande före bråelse, rusade bloder upp till hennes fin: Der, och, ledd af en ofriwillig rörelse, störtade hon upp från fin rlais. Mif: tänksamheten wilseledde hennes omdöme. Swartsjukan ingaf henae den föreställning, att man förtalade henne. En hämndlånsla flög genom hennes hjerta. En enda önffan, stod i denna flund blott tydlig för henne, ten att funna skilja Poqualia ifrån Fracfuffa. Hon hasiade genom salen . . . förs wircad blidade bon omfring fig . . . fö remölen woso för henue liksow inswepta