Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1859, sida 2

qualin, lyssnande till deras samtal. Då och då hörde hon ett och annat afbrutet ord som wexlade dem emellan. Paqualin märfte snart an Fransiska hade något att förtro honom, fom låg henne vå hjertat, ehuru hon tycktes twer ka om sättet att upptaga ämnet. Han anade att det angich gärdagens händelse. — Ni lider, min Fröker, yttrade han, för att gifwa henne rågon anledning att inkomma på ämnet; min (Hud, det före undrar mig ej, såwida ni hoft en lika orolig natt, fom jag ... Frarsiska slog upp fina flora wackra ögon, oc deras glans spred icke biott ett milet ech förklaradt sken öfwer henacs unsigte, uten äfwen öfwer Påqualins smart.. — Herr Färdrik, ottrade Hon och fate tade wanligt, men hastigt, hans hand, fonske merse wi hwarandra ej mera, dr gonblicket är derför dyrbart. Jag wer icke om jag gör orått ati ingå i en före ttaring, men jag fånner att jag nasle det. För mig, men missförstå n ig ide. Beswara mig likwäl en fråga först ...