Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1859, sida 2

ingendera af oss; men det kan ju gå an likwål att dansa med of. Kärleken och dansen behöfwa ju ej alltid hafwa något med hwarandra att skaffa. Fransiska sortfor i sin tystnad. — Afgör ingenting, min fröker, fort for von der Lanken, förr än ni hört mig till slut, och misskänn mig icke helt och hållet, då jag säger er att jag swurit ... OM famraterna hafwa min ed... att jag skall dansa med er den första walsen. Jag brukar hälla mina löften, min Fröfen. Pwad säger ni nu? Såwir da ni dansar med mig, öfwertygar ni derigenom ocksä aldrabäst mina kamrater att brefwet ide war ifrån er ... ty mig tror man ändock ide om att på rigtigt allwar gå och förälska mig hår. Man wet att jag år mera soldat än älskare och allt för lättsinnig ännu, för att på lif och död blifwa rigtigt hjertnupen. Det låg onefligen något förständigt i von ber Lankens ord; men når warfärs leken förständig? Fransiska kastade en rädd blick omkring sig. Poqualin stod tyst och sluten, liksom allt lif floktat ifrån honom, Han tog efter fin hatt.