der Lanken, beredd att förswara mina ord med blankt wapen. — Och om jag återigen walde er? frågade hon Paqualin. Paqualins hufwud höjde fig; han tyd: tes nästan wexa under det intryd, fom lifwade honom; i bang blåa, klara ögon tände känslan den renaste låga. Det poetistt swärmiska i hans lynne förflarar de hang panna. — Ni wäljer mig, fade han, och jag stall förklara er för mitt hjertas Pdrottning, beredd att med min wärja ... om få påkallas . . . förswara er eller dö. Skulle jag ide funna beskydda den, fom jag tillbeder, förijenade jag ej att wara swensk krigare. Huru lycklig kände sig ej Fransiska uns der det Paqualin talade. Hon glömde hela werlden ... deri inbegripet äfwen Maries twifwelsmäl. Han hade talat. Hon war älskad — och hon twekade ej längre att räcka honom sin hand till den första walsen. Von der Lanken följde uppmärtsamt hennes rörelser och säg det företräde, som hon ämnade skänka Paqualin. Modigt trädde han dock emellan dem.