Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1859, sida 2

J den sköna flickans anletsdrag säg man nästan hwad hon tänkte. DNi önska båda twä att dansa med mig den första walsen, sade hon slutligen, och wiljen weta mitt swar? — Wi örska det. — Olyckligtwis mäste jag afslå er be. gäran, emedan jag ide ämnar mig på balen. Paqualin betraktade henne med gjädje och tillfredeställelse; deremot lade fig von det Lankens ansigte i mörka weck. — Huru? inföll han. Ni ämnar ej infinna er? — Nej, min herre. Jag åmnar blif: wa hemma. — Af innehället i den nyss ifrägawarande biljetten, inföll von der Lanken, weta wi att ni ämnat er till balen, och då ni nu ändrar beslut, år det säledes er afsigt att förolämpa oss. Efter den tidens sätt att bedöma ett förhållande, sadant fom detta, egde von Der Lankens anmärkning ganska mycket stäl för sig. — Det kan ej wara er allwarliga mening, forisatte han ocksä, att wilja förnärma den swenska kokarden, och jag