skadan alltför högt! Det är för myckell Arrendatorn swarade leende: Sfulle du kanske hafwa lut att gifwa det tillbaka och tyst lida skadan? Grefwen kan detata det, och du fan behöfwa det. War inte en faldig, Tom: Inför domstolen Hade Han kommit ännu wärre ut; ty då hade han dessutom fått betala böter.) Med dessa ord tog han afsked af Tom och gick. Tom bar penningarne hem, men de tyngde på hans ärliga själ, emedan han alltjemt ansåg det wara för mycket. Cmedlertid war han i rått fort behof af penningarne, ty fnart gladde honom hans fåra hustru med en fon, och derwid före kommo mångahanda utgifter, hwilka förut icke warit tagna med i beräkningen. Wintern gick förbi. Snån hade bredt sitt wärmande täcke öfwer fåltet oh når nu wåren fom med ljumt regn och lif wande solsken, då repade fig Toms Hhwer tefålt öfwer all förmodan, och sommaren gaf honom en rillig, alla hans förhopp. ningar wida öfwerftigande skörd. Han betalte sitt arrende med afkastningen Å hwetet, och det fanns i hela England in: tet Ivdligare par ån Tom och hans hustru. Så fom höften, och grefwe Fiz-William mträffade åter på fitt flott, för att njuta af jagtens fröjder. Redan morgonen der. på anmålte hang betjent arrendatorn i Tom Bird. Grefwen hade längesedan glömt hela! händelsen och käånde derföre ide namnet! igen. Emedlertid låt Han mannen komma in. Då han fid fe honom, igenfånde han ho. nom genast och ropade i det han grep ef. ter plånbolen: Aha, min gode man, du will fåferligen säga mig, att din skada wa I rit större ån den erfättning jag gaf dig! Det har gjort mig mycket ondt, w jag! har af mina jägare hört, att du år en nybörjare, och jag har warit skulden till, att din äker blifvit förtrampad. Såg mig genast huru mycket du fordrar. Jag år dig i alla fall tad skyldig för din wisade foglighet. En annan skulle ha anklagat mig inför domftol. Förlåt mig, swarade den ärlige Tom ödmjukt. Sådan år ide min atfigt;foftmer twingar mig mitt samwete att Äter lemna er de femtio punren, och jag tar mig friheten att lägga dem här uppå bors det. Det war redan från början för mycket, och wår skiljedomare hade ohagltigen uppskattat skadan för högt. Först wid skörden wisade det sig, att förtrampningen af min fåd ide blott alldeles ide stadat den, utan att just på de nertrampade frål i lena hwetet stod fom wackrast och gaf den i rikaste affaftningen. Desse penningar, l dem jag utan rått och skål innehaft, h — RR wa bränt på mitt samwete, och jag fan då först blifwa rått tillfreds, när jag wet dem wara i dens händer, som de tillhöra och från hwillen jag oråttmätigt erhållit dem. Med djup rörelse hörde grefwen dessa ord; derpå träådde han intill Tom, lade sin hand på hans skuldra och fade: bhar du familj, Tom ? Sn fon, swarade denne med glädje. Gud beware Honom! Fa, Gud beware honom åt dig, fiwvarade den ädle grefwen; :y det wore skada om en få redlig fader ide kunde fortplan: ta fina grundsatser uppå fina barn. Hör, Tom,F fortfor han derpå, penningarne blifwa dina, och såsom belöning för en få sällsvnt redlighet tillägger jag hår ytterligare femtio pund. Lägg den ärliga råns tan härttill, oh når din fon blifwit wuren och fåtter eget bo, få gif honom dem till bosättning och fåg honom hwarifrån De fommo och på hwad sätt du erhållit dem. maska tb FA Man Are