Ljuset stod på ett litet nattduksbord wid den läsandes hufwudgärd. — Kära du, släck ljuset, bad von der Lanken. Det är omöjligt att somna för det förbannade skenet. — Om en stund, du. Jag skall blott läsa slut på kapitlet. Men kapitlet war längt, och von der Lanken förnyade sin bön ett par gånger, utan att ljuset likwäl släcktes. Under läsningen hörde nu kamraten huru det knäppte till i von der Lankens säng, liffom då man spänner hanen på en pistol; men fom han ej anade något utbrott af häftighet, besinnade han ide hwad det kunde betyda, då i detsamma pistolskottet brann af ... och kulan fur. rade tätt förbi hans hufwud samt släckte ljuslågan. En annan gäng misstänkte von der Lanken att en hufar ämnade stjäla en klocka, som han, oförsigtigt nog, brukade hänga i fönstret. Då tjufwen stack in sin hand, grep von der Lanken sin sabel, och handen blef, för det wäl rigtade hngget ... liggande bredwid klockan. Oförskräckt till fin karakter, skiälig i sitt yrke, och utmärkt såsom skytt, hade han