sista sluttigen. Denna tystnad plågar mig. Ack, min Gud, att tiga så här, då hjertat är fullt, det kan döda mig. Säg något ord, goda Maria; för all del bryt tyftnaden. Maria fåg uvp och blidadein i Frans siskas ansigte, för att der söka utleta hwad fom föregick i den häftiga och tiflis ga wmwänneng själ. — Tala? repeterade bon blott ... hwarom skall jag tala? Wi sakna ju äme nen. — Du är stygg, Maria. Hwarom du skall tala? Hwarom . . . om ide om hor nom? En hög rodnad purprade Marias kin Der, under det hon nedslog ögonlocken och ifrigt fortsatte sitt arbete. — Har jag wäl mer än ett hiersa, fortfor emellertid Fransiska, mer än en tante, en känsla? Hwarom du skall tala? Kan man tala om någonting annat än om hwad man tänker, fon man wäl tåns få på någonting annat än man lanner, och fan fänflan sysselsåtta fig med når got annat än det, fom uppfyller ens hjer ta? Tala om honom, Maria, tala, jag ber dig!