Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1859, sida 2

funna falla det för ingenting. För egen del antog Fransiska sjelf hwilken af desde fa meningar fom helst, få mycket mera fom hon aldrig tänkte på att granska fig oc vröfwa fin karakter. Hon war bland de lyckliga wäsenden, som icke en gång blifwa warse det inflytande, som deras behag och intagande, någon gång rill och med wärdslösa, sätt att wara tillskyndar dem. Maria märfte det destomera, och om hennes odservationer till en början, mera ån en gång, jagade löjet från bens nes wackra läppar, grundlade de fmånins gom ett allwar i bennes wäsende, hwari sluttigen en wiss bitterhet började flå rot och brodd. Båda flickorna sutto wid ett sybord, sysselsatta med ett nått ftvramaljsarbete. Spbordet stod Helt nåra fönstret, få att de emellanåt kunde kasta en blid ut på gatan. Fransiska smålog öfwer sitt arbete. Hon upptogs af en tanfe, fom gladde henne. Maria fåg deremot mera funderssam ut; men då och då flög en hastig rodnad öfwer hennes finder, följd tätt i spåren af en rädd och fruftande, blek skifming. — Lätom of; tala, tala, började Fran