Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1859, sida 2

iAiAiAi FFEEEEEFE beslyr awianans. Sambällets fordringar taga hans krafter i anspråf, och han trå der ständigt ut ... utom fig sjelf; far miljens fordringar deremot bemäktiga sig henne, och den lilla cirkel, inom hwilken hon rör fig, aterspeglar oupphörligt bens ne od) återför hennes tankar inom henne sjelf. Sin werld finner hon i sjelfwa werket i sitt hjerta, sin bestämmelse, fin tyda, fin glädje ... allt fianer hon der. Och i sina bekymmer finner hon tröst — ocffå endaft ver. Maria fånde det. Hon wer ffön, men ide få skön, fom Fra siska. Hon hade ett hem hos Fransistus föräls drar, men de woro lifkwäl ide hennes föräldrar. Hon war liflig och intressant, men då Fransiska talade, gaf man icke mera aft på Maria. Maria war wäl ven första i familjens umgängeskretsar, men endast då Fransiska icke war när war rande. Då Fransiska fom, gid Marias sol ned. Det fanns bos Fransista nå: gonting så lekande, ofonstladt, barnsligt . man wisste ide rigtigt hwad Det war . . . men bet bänrydte och fängfla: de. Om man få wil, skulle man funnc falla detta onämnbara hos henne för na tur; men, lifa mycket, man skulle äfwer