Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1859, sida 2

RIAA RE Der är lärleken, fom inbläser anda i den ditintills blott plaslisit lefwande dil: den. Fransiska och Maria woro unga; de woro följaktligen äfwen sköna; men Dee rag skönhet war likwäl icke blott den ne : följsven af deras ungdom, utan j ett stimrande smycke, fom frönte den. Fransiska war ful af lif. Man kunde säga, att hon war en dotter af en glör vande högsommar. Redan fom barn ämärties i hennes joller och lekar, i hen: j nes af glädtighet och yrhet förestrifna i handlingar, i det obefwärade, lekande satt, ywarmed hon behandlade allting, fatt en liflig flamma brann på djupet af pennes hjerta. Detta hjerta förblef länige fritt, gladt och barnssligt, emedan det långe dewarade fig för alla ssarkare in: tryd. Men, fom det war fånfligt, warmt och ömt, skulle det — en gång fattadt af sinek, — också beherrskas af den. Maria war, sasom Fransiska, äfwen en Å dotter. Om mannens lif bhuf— wudsaftigt ledes af hans förständ, ledes qawinnans deremot af hennes hjerta. Det offentliga lifwets werksamhet inspirerar mannens tankar, det husliga hemmets ö ö