NVP YMIOD Ive op 2525 pr OP flera ställen i södra delen of Westernorr lands fån hade viaticerat ihop mycket pen ningar genom fonventikleri, böd en gång widt och bredt på en stor bibelförklaring hwarwid ibland annat, anförda språk före drogs på det fått, att han frågade åhö rarne, om de wisste hwad fom mentes med allt hwad man hafwer? Men då in tet swar följde, swarade han sjelf: synder. na. — Widare frågade han, om de wisste hwad som förstås med med fattiga? — Hår måste han äfwen swara sjelf, och swaret blef: Djefwulen, Nb. såsom den fattigaste, ty han har ingen själ, och det wore just rätt åt honom, att han en gång funde få igen fina gåfwor.) — Förklaringen, kolporterad ibland några andra fots terister af en f. d sjökapten, for fom en löpeld och berömdes såsom ett gudsmannawerk, med anmärkning mot presterna, som ej wisste eller ej wille låta folket få del af sädana uppenbarelser. Men snart eller efter att hafwa sofwit på saken funno flera af sjelfwa anhängarne, att den war rasande. gallimatisk och dårhusmessig, emedan djefwulen ej kunde wara en så dummer man, att han til och med skulle siswa penningar för försäljningegodset?! Der fynden öfwerflödde, der öfwer: flodde udden mycket mer. (Rom. 5: 20). En swårmeri läsare i ett af de norra länen, hwilken äfwen plågade låta funder besska fig hemma, för widare underwisnings och upplysnings skull, låt fin fonventikusarista förklaring öfwer detta språk utfalla i följande minnes-form: Synda få mycket man will, blott man tror; Ghrisins har qwitterat. — En beför kande srestare beklagade fig i förtroende öfwer sin stora syndighet, ibland mycket annat, att wilja mörda, stjäla och mordbrånna. Förklararen nyttjade oc hår famma lårofermel. Men då han fit weta, att den tillamnade gerningen gälde hans person, hans egendom och hans hus, samt att fynden skulle genom husets brand för ochss, då blef det annat mal i munnen. Jag uppfyller hwad fom fattas i Ghristi lidaude ... (Col. 1:24) I anledning af detta spräk hade twå bedas gade mör, fom slagit fig på konventikleri och hwad dertill wanligen hörer, inbillar fina åhörare af begge konen, att de till och med kunde, såjom Christus, swettus blod under snart förestående strid med den onde ancen eller frestaren. Och skedde så. De hade neml. wid nästa konventikel smort sirap i härfästet, och når anden anfäktade Dem, begynte de kasta kuddar, bolster och andra sängkläder på golfwet för att ej bryta hals och ben wid påföljande frum: fprång och fullerbyttor till def de finde fig nog swettiga, då anden ändteligen släppte dem, få att de kunde sätta sig och pufia ut samt wisa syn för saga. — Ja! De andeliga konsterna, spektaklerna och matwisorna äro ock mångahanda. År ditt öga, din hand eller din fot dig till förargelfe etc. erc. (Matth. 5: 29, 30. — 18: 8,9 Marc. 9: 43). I sammanhang med nästföregående, må åf: wen följande anföras. En ung, blodfull, hysterisk och genom nattliga läseriflängar i wårlylan till helsan skadad qwinna, som redan mar satt på wäg till ett nåra be äget lasarett, förmådde dock skjutsbonden att 5rt Mon AAA 62