pades ett slags beskydd af hang ålders dom. Som hon under fin lyckliga tid sammansparat något, och kunde arbeta flinkt, ansåg bon fig tryggad; men Dvafs tadt hon sjelf war högst tarflig och ors dentlig, kostade henne barnet, fom war henne färt, oc hwilket hon på allt fått omhuldade, mera än hon förmodat, få att hon blef mycket fattig. Men hon teg oc arbetade, od) hoppades tåligt på Guds bjelp. Daftadt fin fattigdom bidehöl bon fin klädsel i ordning; den war wisserligen gammalmodig, men med flor konst bemwas rad och nätt Hennes ansigte, ehuru blef af försakelse, säsom en sitt löfte tros gen nunnas, lyfte dot af ädla behag, hennes bruna ögon glänste af himmelsk förtröstan. Hon gick med lätta och säkra steg öfwer Norrbro, och wäckte mera än en ung mans uppmärksamhet, men hon sjelf såg på ingen, utan, styndade frame åt till skeppsbron, till en för wälgörenhet mot fattiga qwinnor känd fru. Hon lät anmäla fig och infördes genast i en lys sande salong, men öfwerraskades häftigt då hon såg, jemte den wördade frun i huset, äfwen fina fordna beskyddare, Hera