Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1859, sida 2

intet wäntat, herr v. S. att ni på detta fått skulle förskjuta mig. Ert nopförans de är wisserligen ädelt, men jag kan icke beundra er. Ja, jag har älskat löjtnant H., det år sant; men jag tror, att jag, under de dagar då jag nastan war öfs wergifwen af hela werlden, bortgrätit denna kärtek. Wid underrättelsen om hans nära förestäende bröllop, blef jag nedslagen, jag wet ej sjelf hwarföre. War det en gnista af den fordna kärleken, som uppblossade, så war der också den sista. Jag har efter det ögonblicket på det nos gaste pröfwat mig. Jag älskar honom icke längre. Jag har lärt kanna nägot bättre. Jag har lärt mig inse, ywad wärde en mans trohet och sjelfbeherskning äga för ett wärnlöst fruntimmer. Jag fan ide lefwa utan hos er. EN intredsauta umgänge, ev höga dygd, öfwerwäga alla andra företraden. Ni fan förs skjuta mig, om ni få behagar, men detta dofument underskrifwer jag aldrig. Med dessa ord sonderref hon fördutrad det papper, herr v. S. hade öfwerlemnat henne; med särar i de stöna ögonen lems nade hon rummet, och gid in i fin fam, mare, dit hennes öfwer alb beskrifning