Sbwem känner ej historien om bonden, som, for att fånga haren, satt snaran i skorstenen? Att bonden derwid ej bar sig få enfaldigt ät, fom mången behagar tro, derom torde följande lilla berättelse mit orda: Den 17 dis, under regn och dusk, inträder kl. 3 e. m. kammartjenaren till friherre B. och underrättar honom att en orre behagat taga plats på en af slottets skorstenar. Friherren går genast ut och beser den högst owanliga gasten, hwilken befinnes wara en gammal tjädertupp, som belt stolt promenerar kring skorstenens öfre fant. Friherren återwänder in i sitt rum och laddar sin dubbelbössa. Under tiden samlar sig kring slottets alla sidor en massa åskådare och åskådarinnor, alla lika inttesserade fom nyfikna att få fe utgången af denna sällsamma jagt. Med bössan på axeln begifwer fig friherren upp på Den fyra trappor högt belägna flottåwinden, lyfter warsamt på tafets brand lucka och får sålunda skäda hufwudet på den nåswise tjädern. Hanen spännes, gewåret höjes, skottet fyras af och tuppen är förswunnen! Friherrens tillfrågan om tjadern låg i marken beswaras med ett ljudeligt nej, och ingen hade heller fett hor nom flyga fin wåg. Man ilar upp på tafet, der man hoppas finna djuret, men endast en mängd losa fjädrar syntes omkring och uti skorstenen. Ada ropa med en mun att skottet träffat, ehuru ingen