Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1859, sida 2

nerliga wärma, utwecklade Karin hela sitt rika, englalika hjerta för honom, och be rättade, huruledes hon alltid kallat honom fin ffyddgande, och hwilka brinnande böner hon uppsändt till himlen för hans wälfärd, samt försiod få wäl lugna bos nom, att han nu i hennes sällskap ätnjöt de första sälla ögonblick i hela silt lif. Saart kände han sig fullkomligen äters ställd. Det förekom honom, som om hans tillförne swaga helsa hade genom denna sjukdom blifwit alldeles förwandlad, så att han aldrig tillförene fännt fig få frisk fom nu. Han befann sig fullkomligt säll oc lycklig; mången gång öfwerfölls han lifwäl af en dyster sinnestämning wid år tanfan på Karins framtid; hon sjelf förs mådde ide heller alltid hos fig qwarhålla samwa entuftfiiffa fänflor för hans inre wärde, fom under bans sjukdom hade upphöjt henne öfver fig sjelf. Hon fände i månget ögonblick, en wiss, ängslig tomhet, fom hon ofta förgäfwes uppböd allt för att dölja. — Hennes ställning war för öfrigt, som man kan tänka sig — den lydligafte, den mest lysande. Den lilla, förödmjukade, öfwergifna Karin war omgifwen af prakt och rikedom, älskad af