Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1859, sida 2

fe tilllånd och fade: Jag anfer det ide för afgjordt, att döden är få nåra. — Sjukdomen har också i betydlig mån förändrat fig sedan i går, swarade den yngre läkaren. Och wertligen förbåttrades herr v. S:s tillständ med hwarje timmo, sä att han inom tre dagars forlopp af läkarne förklarades utom all fara. Glädjen öfwer att hafwa utfört den läns ge tillämnade planen till tryggande af Karins framtida lyda, och att hafwa mir fat henne fin kärlek, tycktes hafwa födt ett wåälgörande lugn i den sjukes finne. Det fig werkligen ut, liksom hon, genom fin ömhet och hulda ommärdnad, på jorden qwathällit den nästan redan flyftans de sjalen. En dag, då herr v. S. sjelf fände, hu: ru hans helsa blifwit förbättrad, fattade han wemodsfull Karins hand, kysste den och fade: Förlåt mig, älskade maka, Gud år mitt witine, detta war ide min tanka. Lifwet har aldrig warit mig fört förr ån nu, och dock år jag nästan i ftånd att förs saka det, för ast befria en få älskward warelse ifrån de band, med hwilka jag, emot min wilja, fäftut henne mid mig. — Med ungdomens fula behag och ine